Månadens Jussi

Den klassiska studioinspelningen av                 La Bohème från 1956.

MARS 1956 I NEW YORK inträffade en av dessa lyckliga slumpar när alla detaljer faller på plats.

Man föreslog den brittiske dirigenten Sir Thomas Beecham att han skulle spela in La Bohème med sopranen Victoria de los Angeles som Mimì.

 

Beecham samtyckte, under förutsättning att man kunde få ihop en förstklassig rollbesättning.

 


Den brittiske dirigenten Sir Thomas Beecham

                                   

Det var faktiskt Beechams manager Andrew Schulhof som upptäckte att Victoria de los Angeles, Jussi Björling och Beecham själv skulle vara tillgängliga samtidigt i New York våren 1956: hans förslag till EMI och dess dåvarande amerikanska samarbetspartner RCA, att man skulle ta tillfället i akt och spela in operan, visade sig vara ett lyckokast. Förutom de los Angeles och Jussi skulle även de amerikanska sångarna Robert Merrill, baryton, Giorgio Tozzi, bas och John Reardon, baryton, medverka.

 


Sir Thomas Beecham 1879-1961

Jussi Björling 1911-1960

Victoria de los Angeles 1923-2005

 

 

 

 

 

 

 

 


Giorgio Tozzi 1923-2011

John Reardon 1930-1988


Robert Merrill 1917-2004

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vanligtvis gör man upp planer flera år i förväg, så att de behövliga sångarna kan vara tillgängliga på en och samma plats mer eller mindre samtidigt, och så att datumen stämmer överens för att spela in ensemblescenerna.

För en gångs skull var makterna välvilligt inställda som aldrig förr och solister, kör och orkester samlades ihop på rekordtid. Inspelningarna på Manhattan Center inleddes 16 och 17 mars, men fullbordades sedan under en intensiv period mellan 30 mars och 6 april med bara en arbetsfri dag, 4 april. 

Det är detta som gör att Beechams inspelning av Puccinis La Bohème – en klassiker i grammofonvärlden från det ögonblick den kom ut – framstår som ett ännu större mirakel än det kan förefalla ytligt sett.

Mitt under inspelningarna fick Jussis ryggmärtor. Sir Thomas Beecham hävdade att så vitt han förstod var inte ryggraden det organ en tenor använde när han sjöng, men trots denna avsiktliga sarkasm måste inspelningen avbrytas. Bob Merrill skickade iväg Jussi i taxi till sin privata kiropraktor. Efter behandlingen, som var snarlik den Jussi hade fått i Sverige nio år tidigare, fortsatte inspelningen.

 


Här ser Sir Thomas Beecham ganska nöjd ut!

 

Inspelningen föregicks inte av någon scenföreställning. Sir Thomas var på sitt vresigaste humör. I tredje akten ville inte de los Angeles hosta. Det skulle förstöra legatot, hävdade hon. Efter första tagningen, där hon inte hade hostat, sa Sir Thomas: ”Unga dam, nu tar vi det här en gång till, och om ni inte hostar då, kommer vi senare, när bandet är klart, att hyra in en professionell hosterska, och ni kommer inte att kunna höra en ton av det ni sjunger!” En ny tagning gjordes – och hon hostade.

Det sägs att Victoria de los Angeles stannade till på väg till flygplatsen för att ge ett sista bidrag till en inspelning som sjuder av värme och liv från början till slut.

Så här kommenterar Anna-Lisa Björling inspelningen i boken Jussi: ”Hon var en vacker, rörande Mimì, och som Rodolfo var Jussi, enligt min åsikt, en poeternas poet, som förmedlade en lagom blandning av dramatisk inlevelse, otvungen charm och glödande lyriskt patos. Inspelningen har vunnit gehör hos kritikerna och denna version av Bohème har framhållits som en förebild som alla andra jämförs med. Som Jürgen Kesting formulerar det: ”Ingen har sjungit första akten med mera lyster, med mera ömhet och fjärde akten med mera återhållen känslosamhet, än svensken”.

Ett annat ofta hört rykte handlar om att inspelningen gjordes i stereo – vilket den förvisso borde ha gjorts vid den tidpunkten – men att stereobandet försvann eller var skadat, åtminstone en av akterna. Sanningen är att RCAs tekniker – som ansvarade för inspelningen, även om EMI var medsponsor – i själva verket begagnade sig av en experimentell två-spårsteknik, som man också använde vid en RCA-inspelning av Verdis Rigoletto i Rom samma år.

 

Idén var att använda det ena spåret för att spela in rösterna och det andra för inspelning av orkestern så att man, med tanke på den dyrbara studiotiden, skulle kunna korrigera balansen i efterhand. Vara hur det vill med de tekniska detaljerna, efterarbetet gick i expressfart och de färdiga LP-pressningarna fanns tillgängliga på båda sidor om Atlanten strax före jul.

Trots att vissa kritiker i vanlig ordning hade invändningar (”Den förlorar med en hårsmån på upploppet”, sa Harold Schonberg i New York Times, klagade över Björlings ålder och Los Angeles’ ”lidelsefria och osexiga” sjungande) har skivsamlarnas omdöme varit helt annorlunda – och det med rätta. Den här utgåvan har sällan varit ute ur katalogen sedan dess, trots att den är bara i mono och rent tekniskt har överträffats många gånger om. Begränsat eller inte, men ljudet är fortfarande exceptionellt livfullt.

Bohème recension från 2011:

Det finns nog ingen inspelning av den här operan som har en sådan speciell plats I operaälskarnas hjärtan. Utan tvekan är Karajan/Pavarotti/Freni-inspelningen mera idealiskt sammanställd; hos Beecham finns det här och där brister i samspelet och åtminstone en gång kommer en sångare in för tidigt. Men den här utgåvan utstrålar sådan värme och närvaro att den blir nästan outhärdligt rörande.

Det kanske bara är själva ljudet hos Victoria de los Angeles’ och Jussi Björlings röster: båda har en vemodsfylld klang som går direkt till hjärtat. Paret låter faktiskt som om de sjunger till varandra, och Björlings viskningar är själva definitionen av begreppet poesi. De övriga rollinnehavarna har samma inställning – detta är en liten historia om vanliga människor – en liten tragedi.

Beechams tempon är snarlika Karajans – bara tre minuter kortare totalt – men hans tolkning har en kammarmusikprägel, en intimitet, som är raka motsatsen till Karajans symfoniska attityd. Man förblir djupt berörd ända till slutet.

Robert Levine, Classics Today.com [4/2011]

Det som förmodligen aldrig kommer att överträffas är inspelningens trollkraft. Behovet att arbeta mot klockan visade sig helt enkelt vara en extra utmaning för alla, inte minst Sir Thomas själv. Detta var den enda kompletta operainspelning han gjorde i USA, och han arbetade med obekanta musiker, den så kallade RCA Victor Symphony Orchestra, som i sig själv inte var en reguljär ensemble. Men ögonblickets inspiration skapade en koncentrerad intensitet i både dramatiska och lyriska scener, något som är svårt att uppnå i den vanligtvis kyliga atmosfären i en inspelningsstudio.

Vid tiden för inspelningen av La Bohème, mycket nära slutet av sin karriär, hävdade Beecham att han hade dirigerat operan mer än 300 gånger. I en intervju med Irving Kolodin vid den här tiden, sa han att han var extra förtjust att få spela in verket i New York, när ”jag trodde att jag försökt mig på det för sista gången”. Han förklarade sedan att ”Det jag gjort återspeglar Puccinis önskemål per 1920” – cirka 25 år efter premiären.

Sir Thomas Beecham (1879-1961) hade ett stort inflytande på det musikaliska livet i Storbritannien och var en framträdande dirigent som var betydelsefull för renässansen inom brittiskt musikliv under början av 1900-talet.

Han grundade flera orkestrar, bl.a. London Philharmonic Orchestra, som han ledde till 1940. Därefter verkade han under kriget några år i USA, bl.a. vid Metropolitanoperan i New York

Efter 1946 var han knuten till Covent Garden och Royal Philharmonic Orchestra i London.

 

 

Beecham adlades 1916 och 1944 gav han ut sin självbiografi, A Mingled Chime. Beecham hade själv inte så höga tankar om engelsmännens musiksmak: ”Engelsmännen kanske inte gillar musik men älskar det oväsen den gör”.

 

Förutom denna intensiva inspelning hann Jussi med att den 10 mars medverka i en galaföreställning på ”Met” för den italienska presidenten, den 14 mars ge en konsert på Academy of Music i Philadephia och den 31 mars Manon Lescaut på ”Met” med Licia Albanese som Manon som radiosändes och finns utgiven. 

Hela studioinspelningen av operan La Bohéme från 1956 finns på Naxos skivnr. 8.111249-50, 2 cd, utgiven 2007. Kan beställas via Jussi Björlingmuseets butik.

 

 

 

Lyssna på två ljudspår från Naxos (mono) och EMI (stereo) med Jussi från La Bohéme från 1956.

O SOAVE FANCIULLA, MONO, 4:10 

CHE GELIDA MANINA, "ELEKTRISK BEARBETAD STEREO", 5:03

 

Jussi Björlingsällskapet

Stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär.

Mer om Sällskapet


Bli medlem i Sällskapet

HÄR kan du snabbt bli medlem i Jussi Björlingsällskapet. Du får vår tidning, nyhetsbrev och inbjudan till evenemang och sammankomster. Årsavgiften är 250 kr om du väljer att få våra nyhetsbrev med e-post.

 

Mer om medlemskapet


Välkomna till de amerikanska och brittiska Jussi Björling-sällskapen

 

Klicka på resp. flagga.

 

 


Styrelsens Jussifavoriter

Stefan Olmårs presenterar sin favoritinspelning

Här kan du läsa om och lyssna på favoriten.


Jussi Björlingmuseet

Jussi Björling Museet

Jussi Björlingmuseet
hälsar dig välkommen!

Borlänge är Jussi Björlings hemort. Här finns sångarens eget museum, det enda Björlingmuseet i världen. " Av alla sångarmuseer, är detta det bästa", enligt John Steane, känd brittisk musikkritiker.

 

Öppettider
Vintersäsong september–maj helgfri tisdag–fredag 12-17

Juni-augusti: 

Måndag-fredag 11-18, 

Lördag 10-14, Söndag 12-17

Stängt Nationaldagen 6 juni, Midsommarafton och Midsommardagen

Länk till Jussi Björlingmuseet


Jussitips

Köp Jacobs Forsells unika bok om Jussi!

Jacob Forsell är sonson till den legendariske operachefen John Forsell, Jussi Björlings ”upptäckare” och var anställd på Expressen 1964-1990 och är en av sin generations mest tongivande fotografer.

Specialerbjudande på boken (266 sidor) från Jussi Björlingmuseet i Borlänge. 

Pris 100 kr plus porto! (Ordinarie pris 348 kr)

Länk till museet

Se uppslag ur boken!